omvefvadt med ett nät. Hon hade förut ätit en hvitlök, samt hade gubbens vallhund med sig, och trodde hon sig så hafva uppfyllt Ragnars begäran. Hon gick ej om bord förr, än hon fått löfte om frid och säkerhet för sig; hvarefter Ragnar ledde henne in på kungsskeppet i tältet, och tyckte sig aldrig hafva funnit vänare mö. De talades vid en stund; slutligen qvad han:
Väldige verldsfader!
Väl du nu gjorde,
Om mön, den milda,
Mig månde nu famna.
Kraka svarade:
Har frid Herren lofvat,
Hålle han den också!
Kraka har kommit.
Konungen låte henne fara!
Ragnar bad nu sin skattgömmare framtaga den guldsömmade silfkjortel, som Tora hade egt, och böd den åt Kraka med dessa orden:
Förstår du väl sådant?
Vill silfkjorteln du hafva,
Som Tora-Hjort prydde?
Dig passar den väl.
Lekt hafva de hvita
Hennes händer på denna.
Fager och vänlig
Hon var mig till döden.
Kraka svarade:
Ej törs jag taga
Tyget, det silfmärkta,
Som Tora-Hjort prydde;
Det passar ej mig.
Kraka jag kallas.
