Hon var nu den skönaste qvinna, och hennes hår så långt, att det räckte öfver henne på alla sidor till marken. Hon gick sedan hem, och hade matsvennerna då redan börjat elda bakugnen. De frågade Grima, «om Kraka vore hennes dotter». Grima jakade härtill. «Olika ären j då», sade matsvennerna; «ty hon är den skönaste jungfru, men du mycket ful och troll-lik». Grima svarade: «Jag hafver också varit hållen för ganska dägelig den tid, jag var i min faders by; fast ingen nu mera kan se det, emedan jag mycket förändrats». De begärde nu, att Kraka skulle knåda degen åt dem, men de sjelfva skulle baka och steka brödet. Kraka gjorde så; men matsvennerna kastade alltjemnt ögonen eller henne, försummande så sitt göra, att allt brödet blef illa brändt. När de kommo åter till skeppen, sade folket, att de borde straffas för deras vårdslöshet, ty aldrig hade bröd varit så jemnilla bakadt. Ragnar efterfrågade orsaken härtill, och matsvennerna bekände allt, sägande sig aldrig halva sett vänare jungfru. «Hon är dock icke jemnskön med Tora», sade Ragnar; men de påstodo henne i ingen del vara sämre. Detta tycktes Ragnar mycket sagdt, och förordnade han derföre några män, som skulle efterse, om så vore, annars skulle matsvennerna lida stort straff, emedan de skymfat Toras minne. Det stormade mycket den dagen, så att sändemännen ej kunde fara. Då de dagen derpå lagade sig tillreds, tillade Ragnar: «att om Kraka vore lika skön, som Tora, skulle hon komma ned till Ragnar, hvarken klädd eller oklädd, hvarken mätt eller fastande, hvarken ensam, ej heller med sällskap». Sändemännerna foro åstad, och funno ej för mycket vara sagdt om Krakas skönhet. De framförde derföre sin konungs helsning och bud. När Grima det hörde, sade hon: «den konungen lär ej vara rätt klok». Men Kraka sade: «att hon skulle efterkomma hans begäran, dock ej förr än följande dagen». Dermed foro sändebuden till skepps. Morgonen derpå kom Kraka till stranden. Hon hade då sitt hår utslaget rundt omkring sig samt
