gäckande, «att de trott Ragnars söner vara tapprare än andra män; men nu hade de erfarit, att så icke vore». Derefter slog borgfolket på sköldarna och uppmuntrade sig inbördes med höga härrop. Då Ivar hörde detta, gick det honom så till sinnes, att han sjuknade och lades till sängs. Han låg hela dagen utan att kunna säga ett ord; men mot qvällen bad han att få tala med Björn, Hvitserk, Sigurd och deras förståndigaste män. Han yppade då för dem att han uttänkt en krigslist, som de också utförde. De gingo nemligen om natten hemligt ur sina härbodar till nästgränsande skog, och höggo sig stora vedbördor, som de buro tätt till borgväggen. Så fortforo de, tills Ivar tyckte nog ved vara framme. Då antände de bålet, och blef en så stark låga och hetta deraf, att borgmuren sprack sönder och lossnade. Nu angrepo de den med valslungor, och lyckades det dem att bryta sig in på flera ställen. De dräpte då hvart menniskobarn, der inne fanns, bortröfvade alla egodelar och uppbrände hela fästet. Sedan foro de vida omkring, och härjade öfver allt i södra Europa, ämnande sig ej stanna förr, än de intagit Rom. De mötte då en dag en gammal och gråhårig stafkarl, som sade sig hafva vandrat kring många länder. Honom frågade de, huru långt det vore till Rom. Då visade han dem två par utslitna jernskor, sägande, att han hade utnött dem på vägen från Rom. Detta tyckte de vara alltför lång väg för sig; de vände derföre om och fortsatte sina härjningar, så att ingen enda borg undgick dem. De blefvo alltså mycket namnkunniga och fruktade, så att intet barn fanns, som ej med förskräckelse visste att tala om Ragnars söner.
TRETTONDE KAPITLET.
RAGNARS FÄRD TILL ENGLAND.
Ragnar satt emedlertid hemma med Aslög i sitt rike, ej noga vetande, hvarest sönerna voro; dock hörde
