Ragnar dog nu med frimodighet och godt beröm och blef derpå förd ur ormgropen.
FEMTONDE KAPITLET.
ELLAS SÄNDEBUD.
När männerna berättade för Ella Ragnars ord, förstod han grannt, att det varit Ragnar, och kom derföre i stor fruktan och ångest för hans söner. Sist fattar han det råd, att skicka sändebud till dem och begära få lägga bot för deras fader. Dertill bad han sändebuden noga gifva akt på hvars och ens åtbörder vid underrättelsen om Ragnars död. När sändebuden kommo för bröderna, sutto Sigurd och Hvitserk och spelte tafl[1], men Björn stod på salsgolfvet och skäftade sitt spjut. Sändebuden trädde fram och helsade Ivar vördeliga, sägande sig vara Ellas sändemän, att förkunna Ragnars död. Då läto Sigurd och Hvitserk taflet falla; men Ivar bad sändemännen noga berätta, hur detta tillgått. De gjorde så, och när de kommit dit, då Ragnar sade: «grymta månde grisarna», m. m., då fattade Björn så hårdt om spjutskaftet, att märke efter handen syntes deri; och när berättelsen var slut, ristade han det så häftigt, att det splittrades sönder. Men Hvitserk krystade den bricka, han höll i handen, så hårdt, att blodet sprang ut under hvar nagel. Sigurd satt och skafde sin nagel med en knif, och hörde så noga på berättelsen, att han ej märkte på knifven, förr än han skafvit allt till benet; men han brydde sig dock ej derom. Ivar frågade noga efter allting, och var hans ansigtsfärg än blå, än blek, än röd. Hvitserk ville straxt nedhugga buden, men Ivar gaf dem fred, och de reste hem. Då nu Ella hade hört alla brödernas åtbörder, sade han: «Mest hafva vi att frukta af Ivars sinne, ehuru ej
- ↑ Brädspel.
