något godt lär hafva rifvit de andra invärtes». Han lät nu hålla noga vård om sitt rike, så att ingen här kunde komma honom oförvarande uppå.
SEXTONDE KAPITLET.
RAGNARS SÖNERS HÄRFÄRD TILL ENGLAND.
Bröderna rustade sig nu till hämnd, men Ivar sade «sig ej vilja hafva någon del deri och strida mot Ella, som var saklös, ty Ragnar var sjelf orsaken till sin ofärd». Bröderna vredgades häröfver och sade, «att de ej skulle lägga händerna i knäet och lida sådan skam, fastän Ivar så ville; och hade de förut slagit så mången saklös man, att det ej var värdt draga sig undan för detta». Derpå började de samla en krigshär; likväl kom det ej rätt mycket folk, sedan det förspordes, att Ivar, på hvars vishet alla litade, ej ville deltaga i kriget. Bröderna fara dock åstad, men de finna Ella beredd mot sig med en oräknelig här, så att de blefvo alldeles öfvermannade och måste fly till sina skepp igen. Ivar var med bröderna, fast han ej deltog i striden. Han sade «sig nu vilja heldre gå öfver till konung Ella och taga böter för sin fader, än göra slika ofärder som nu». Hvitserk svarade «sig aldrig taga böter för sin fader; och att de ej ville hafva någon del häri med Ivar», hvarpå de seglade hem; men Ivar gick till konung Ella, och begärde böter för sin faders död. Ella ville ej tro på Ivar, förrän denne måste svärja, att aldrig bära vapen mot Ella. Nu begärde Ivar i böter för sin far ett så stort stycke land, som han kunde betäcka med en oxhud. Detta tyckte Ella ej vara stora böter, och jakade härtill. Ivar skaffade sig nu en ganska stor oxhud och lät blöta och uttänja den många gånger, samt ytterligare skära den i de finaste remmar, hvilka han sammanknöt till ett mycket långt band. Härmed omgaf han en stor plats på en
