Hoppa till innehållet

Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121
ANSGARIUS PREDIKAR FÖR HEDNINGARNE I SVERGE.

land». De fortsatte alltså resan och kommo efter stora besvärligheter öfver sjöar, floder, skogar och moras till Björkö[1], der konungarna i Sverge ofta bodde på den tiden. Konung Emund hade en medkonung, som hette Björn, och kallades Björn på Håga, emedan han vanligtvis bodde på Håga kungsgård vid Uppsala. Denne Björn emottog Ansgarius väl och tillät honom att predika kristendomen i staden. Han omvände många ifrån afgudatjensten och bland andra äfven Hergeir, konungens högste rådgifvare och höfdinge öfver Björkö. Denne Hergeir lät till och med på sin egendom uppbygga en kyrka; den första, som fanns i Sverge. Efter halftannat år återvände Ansgarius till Tyskland. Då lät kejsar Ludvig anlägga ett ärkebiskopssäte i Hamburg, för att ytterligare derifrån utsprida kristendomen i Norden. Ansgarius, ehuru blott 30 år gammal, blef den första ärkebiskop der. Han vigde då en munk, som hette Gautbert, men ock kallas Simon, ti l biskop i Björkö, förmanande honom, «att fara varliga med folket, och icke begära deras egodelar, utan heldre, såsom Ansgarius sjelf, med eget arbete förtjena sitt lifs uppehälle, och äfven föregå folket med rent och heligt lefverne». Dessutom gaf Ansgarius af egna medel allt, det Simon kunde behöfva på sin resa och vid framkomsten; men denne biskop Simon blef snart så hatad, att hedningarna öfverföllo honom, slogo hans medhjälpare ihjel, och drefvo honom sjelf utur riket. Då blef Sverge utan någon predikant, under hvilken tid kristendomen försummades. Likväl stod Hergeir fast i sin tro, hvarföre han ock mycket begabbades af hedningarna. Han skall, efter munkarnas berättelse, då hafva gjort många underverk. Ibland annat var han en dag på ett ting, der hedningarna mycket bespottade hans troslära. Då sade Hergeir: «Vi skola pröfva, hvilken Gud som är

  1. En stad vid Mälaren, hvars läge nu mera ej med visshet kan bestämmas.
Fryxells Ber. I.6