mägtigast. I sen, att här kommer straxt ett starkt regn. Åkallen i edra Gudar, så vill jag ock bedja till min Gud, som har skapat himmel och jord, att intet regn må falla på mig. Den, hvars böner blifva hörda, har den mägtigaste Guden». De gjorde så, och det sägas, att ingen droppe föll på Hergeir, men hedningarne blefvo alldeles genomvåta, ehuru de sutto bredvid honom.
TREDJE KAPITLET.
ANSGARIUS RESER ANDRA GÅNGEN TILL SVERGE.
När nu riket i lång tid varit utan någon kristen predikant, och ingen annan vågade sig att resa dit, beslöt ändtligen Ansgarius sjelf för andra gången fara till Björkö. Litet förr än han kom fram, hade derstädes varit ett stort ting. Der hade en man stigit fram och sagt, att han träffat alla de gamla Gudarna. De hade då genom honom skickat denna helsning till konungen och folket: «Vi hafva länge af kärlek till eder och för eder dyrkans och offers skull gifvit fred och många goda år. Nu minskas edert nit i vår dyrkan och i tjenen en främmande Gud mera än oss. Detta skolen i bortlägga, så framt i viljen återfå vår ynnest. Viljen i nödvändigt hafva flera Gudar, så skola vi upptaga eder förra konung, Erik, i vårt sällskap, att han må blifva eder en ny Gud». Häraf uppäggades hedningarne mycket, och ett nytt afgudahus byggdes åt konung Erik. Straxt härefter kom Ansgarius. Hans vänner rådde honom att genast resa tillbaka igen och så undvika hedningarnes förföljelser; men Ansgarius ville ingalunda fly, utan sade, att han var färdig lida plågor och döden för Kristi skull. Han blef väl emottagen af konungen, som hette Olof; dock tordes ej denne af eget bevåg tillåta Ansgarius att predika i Björkö, utan skulle derom först rådfråga folket på allmänt ting. Der blef då mycket buller och ropande på tinget af
