FJERDE KAPITLET.
HÖFDINGARNAS SAMTAL.
Det var mycket vackert väder och klart solsken den dagen, så att konungarna Sven och Olof samt Erik jarl jemte mycket folk hade bestigit en kulle der på ön för att se sig omkring, och deras flotta låg ned vid stranden bakom ön. De hade förut gjort det förbund, att om de kunde ihjelslå Olof Tryggvason, skulle de dela Norrge sig emellan; men af konung Olof Tryggvasons skepp skulle hvar och en få behålla det han kunde taga. De fingo nu se många skepp segla ute på hafvet, bland hvilka var ett ganska stort. Då sade begge konungarna, att det månde vara Ormen långa; men Erik jarl nekade dertill. Litet derefter kom ett mycket större skepp, dock var det ej drakeskepp. Då sade konung Sven: «Nu är visst Olof Tryggvason rädd, när han ej törs uppsätta drakehufvudet på sitt skepp». Erik jarl svarade: «Icke är detta Ormen långa, utan ser jag på de randiga seglen, att det är Erling Skialgssons skepp, och är det bättre att låta det skeppet segla förbi, än hafva det emot oss i striden». Åter kommo der tre skepp, hvaribland ett var mägta stort. Då ropade Sven: «Låtom oss nu hasta till våra skepp, ty der far visserligen Ormen långa». Men Erik jarl sade: «Nog finnas flera stora och vackra skepp i Norrge än Ormen långa, och ännu må vi töfva något». Då sade männerna sins emellan: «Erik jarl törs nu ej slåss och hämnas sin faders död». Men jarlen aktade ej derpå. Om en stund kommo några skepp, bland hvilka var ett stort förgyldt drakeskepp. Då stod konung Sven upp och sade: «Högt månde Ormen långa bära mig i qväll, ty honom skall jag styra» Erik jarl sade då så högt, att många hörde det: «Om också konung Olof ej hade flera och större skepp än de, som nu synas, så lär dock aldrig Sven Tväskägg med
