sin magt vinna dem». Men detta skeppet var Ormen korta. I detsamma kommo tre stora skepp seglande fram om näset, och efter dem följde det fjerde, ett öfvermåttan stort och härligt drakeskepp, hvars like i prakt och storlek de aldrig förr hade sett. Det var öfverallt måladt och förgyldt, och så långt, att det var femtioåtta åror på hvar sida, dertill ock så högt, att dess skeppsbord stodo högt öfver alla andra. Då blef ingen tvist mer, ty alla sågo, att detta var Ormen långa. Och det är berättadt, att många, som förut talat stora ord, tystnade vid denna syn, och glömde att vidare uppägga Erik jarl till anfall. Men han befallte nu sitt folk hasta till flottan, och alla skyndade dit, rustande sig till striden.
FEMTE KAPITLET.
OLOF TRYGGVASONS TILLRUSTNING.
Sigvald jarl, som skulle visa Norrska konungen vägen, lät sina segel falla, när han kom fram, och rodde in under ön Svolder. De andra stora skeppen fällde då äfven sina segel för att vänta på Olof Tryggvason, ty de fingo veta, att här var fiendtlighet å färde. Men i detsamma som Ormen långa seglade in under holmen, rodde hela den förenade flottan fram mot honom. Då sade några af hans folk, att han borde segla sin väg och icke strida mot en sådan öfvermagt; men konungen steg upp i bakstammen och ropade högt: «Låten straxt seglen falla! Jag har aldrig flytt. Och Gud må råda för mitt lif; men aldrig skall jag fly». Derpå ropade han, att de skulle sammanbinda skeppen. Så skedde och de hopbundo framstammarna af Tranan och Ormen långa. När konungen såg det, ropade han, «att detta icke dugde, utan att framstammen på Ormen långa skulle ligga så mycket framom de andra skeppen, som Ormen ldnga var längre». När stambon Ulf röde hörde
