ämnande så innestänga Olof Haraldsson, ty på den tiden hade Mälaren ej mer än ett utlopp. Då nu denne om hösten ville återvända, fann han utloppet tillstängdt för sig. Dessutom hörde han också, att Olof Skötkonung hade samlat en stor krigshär, för att dermed anfalla honom; och tycktes nu goda råd vara dyra. Vattnet var ganska högt uti Mälaren, och öktes ännu mera genom ett ständigt regnväder, som i de veckorna inträffade. Då föll Olof Haraldsson på det rådet, att han lät sitt folk en natt hemligt genomgräfva ett smalt näs mellan Mälaren och hafvet söder om Stockholm[1]. Om morgonen lät han taga alla styren undan sina skepp, och innan de svenska kunde märka och hindra det, seglade han med strykande vind genom grafven och öfver grunden och kom så lyckligt ut i hafvet, fortsatte der sina härjningar, och uttvang skatt af Gottlänningarna. Olof Skötkonung vredgades mycket öfver sitt folks försumlighet, kunde dock nu mera ej hjelpa det; men ifrån denna tiden började han bära stort hat till Olof Haraldsson, kallande honom alltjemnt Olof Tjocke.
NIONDE KAPITLET.
OM OLOF HARALDSSONS FRIERI.
Sedan Olof Haraldsson ytterligare vunnit mycken krigsära och magt, seglade han till Norrge, för att der återtaga sina fäders rike. Erik jarl var då redan död på ett tåg till England, så att landets förnämsta försvar var borta. Dertill voro många män i Norrge missnöjda med, att riket skulle vara så deladt emellan utländska konungar. Härigenom blef det ej svårt för Olof Haraldsson att skaffa sig stort anhang, och han fördref lätt de tillsatta landshöfdingarna. Sven jarl, som styrde sin svågers, Olof Skötkonungs, del i Norrge, måste fly till
- ↑ Denna graf tro somliga hafva varit, der slussarne nu äro.
