Sverge tillika med Enar Tambaskelfver och många andra män. När Olof Skötkonung af dem fick veta detta, vredgades han mycket mot Olof Haraldsson, hotande att vedergälla honom detta. «Dock», tillade han, «lär ej Olof Tjocke fördrista sig att intaga de länder, som mig tillhöra». Härtill jakade också hans hofmän; men detta oaktadt, underlade Olof Haraldsson sig hela Norrge, och Olof Skötkonungs hotelser om straff gingo likväl ej i fullbordan. Han sände blott några män till Norrge, att derstädes utkräfva skatt, men då dessa ej med godo ville fara derifrån, blefvo de af Olof Haraldsson tagne och upphängde. Häröfver blef Olof Skötkonung än mera förbittrad, och nu tordes ingen vid svenska hofvet omtala Olof Haraldsson under annat namn än Olof Tjocke. Så fortfor länge ovänskapen mellan båda konungarna med småkrig och plundringar på gränsen, hvaraf båda rikena ledo mycket men. Folket bad slutligen konungarna göra frid sins emellan. Olof Skötkonung ville ej höra talas härom; men Olof Haraldsson slöt en förlikning med Ragvald jarl i Götaland, så att frid blef mellan Norrge och Götarike. Derpå skickade Olof Haraldsson åter ett bud till Olof Skötkonung att sluta fred och fria till hans dotter, prinsessan Ingegerd; men ehuru prinsessan sjelf var böjd för detta, så ville dock hennes fader ej höra talas om någotdera. Då lofvade Ragvald jarl, att han skulle resa med Kolbjörn Stallare, Olof Haraldssons sändebud, till Uppsala, och på Allshärjartinget söka befrämja denna sak. Före tinget reste de dock till Torgny, lagman öfver Tiundland i Uppland, en mycket ansedd och vördad man, och densamme som hade hjelpt Erik Segersäll i slaget på Fyrisvall. Han var nu mycket gammal och hans skägg så sidt, att det betäckte hela hans kropp och räckte ända ned till knäna, då han satt i sitt högsäte. Björn Stallare och hans följeslagare tyckte sig aldrig hafva sett så karlavulen och storväxt man. Ragvald jarl berättade för Torgny, huru allt åtburit, samt Olof Skötkonungs högmod och
