vill höra och med all ifver framdrifva. Sina skattländer låter han af ovårdighet och vanmagt gå bort. Likväl vill han hålla Norrges rike under sig, det ingen konung i Svea rike förut åstundat; hvarföre äfven mången man måste sitta i oro. Nu är det derföre vår, böndernas, vilja, att du, konung Olof, gör fred med Olof Tjocke, Norrges konung, och att du gifver honom din dotter Ingegerd till äkta. Och vill du återvinna under dig de riken i Österlanden, som dina fränder och förfäder egt hafva, så viljom vi dertill alla följa dig. Men vill du ej beqväma dig efter det, vi nu tala, så skola vi anfalla och dräpa dig, och ingalunda af dig längre tåla olag och ofrid. Så hafva ock våra förfäder gjort, som på Mulating i en brunn nedstörtade fem konungar, hvilka voro uppblåste af stolthet och högmod, såsom du nu är. Säg nu straxt, hvilketdera du vill antaga!» Folket gjorde härvid mycket gny och vapenbrak; men konungen steg upp och sade: «att han ville samtycka till böndernas vilja, såsom alla Sveakonungar före honom gjort hade». Då afstannade allmogens sorl, och höfdingarna gingo tillsammans och slöto fred med norrska sändebuden på de vilkor, Olof Haraldsson föreslagit, så att prinsessan Ingegerd också blef lofvad åt honom.
ELFTE KAPITLET.
OLOF SKÖTKONUNGS FALSKHET.
Olof Skötkonung hade först med sin frilla från Windland en son, benämnd Emund, och en dotter, Astrid. Sedan hade han med sin drottning en dotter Ingegerd, och en son, hvilken blef döpt lill Jakob, emedan han var född på Jakobsdagen. Drottningen kunde ej lida sina stjufbarn, hvarföre de också uppfostrades borta, Emund i Windland, och Astrid hos Ragvald jarl.
