prinsessan Ingegerd. Han berättade äfven, huru alla Westgötar önskade frid, dels emedan Norrmännen på sjön borttogo deras lifsförnödenheter, som fördes till dem, och dels emedan de voro i beständig oro och osäkerhet för de Norrskes infall och härjningar. Då jarlen talat ut, stod konungen åter upp. Han förebrådde jarlen, «att denne slutat stillestånd med den tjocke mannen, konungen oåtspord, för hvilket förräderi det ej vore obilligt, om jarlen blefve drifven ur landet». Konungen talte både länge och hårdt, vändande slutligen talet med många smädelser mot Olof Tjocke. Derpå satte han sig och det blef en allmän tystnad.
Då reste sig Torgny lagman upp och med honom hela allmogen, och uppstod då mycket buller och dån af folket, som trängde sig fram för att höra, hvad Torgny härom skulle säga. Då det åter blef tyst, började Torgny sitt tal sålunda:
«Annorlunda äro Svea rikes konungar nu till sinnes, än de tillförene varit hafva. Min farfader Torgny kunde väl minnas konung Erik Emundsson, och visste berätta om honom, att den tid, han var i sin lättaste ålder, for han ut i härnad hvar sommar kring åtskilliga länder och lade under sig Finnland, Kyrialand, Estland och Kurland och många andra riken i Österländerna, och kan man ännu se de jordborgar och andra storverk han der gjorde. Dock var han icke så högdragen till sinnes, att han ej ville tåla deras ord som hade något angeläget att framställa för honom. Min fader Torgny var en lång tid med konung Björn och kände väl hans seder. Konung Björns rike stod också, så länge han lefde, med stor magt och styrka, utan någon brist; ty han var vänlig mot alla sina män. Jag hafver och konung Erik Segersäll i godt minne, och har varit med honom uti många härfärder. Han förökade Svea rike och försvarade det väldeligen, och dock var oss godt rådgöra och tala med honom. Men denne konung, som nu är, låter ingen tala med sig om annat, än det han sjelf
