hade medvind, hvart han ville[1]. Men hans män foro fram i striden med mycken styrka och raseri, brukande inga skyddsvapen, hvarföre de kallades Ber-Serkar eller Brynjolösa[2], och en sådan framfart kallades Berserkagång.
TREDJE KAPITLET.
ODENS LAGSTIFTNING.
Oden påböd en allmän skatt för hvar näsa eller person i riket. Den kallades nässkatten. Han förordnade ock, att hvarje död skulle med sina egodelar brännas på bål, och ju högre lågan steg, desto härligare var den döde i Walhall. Askan borde nedgräfvas och öfver storättade män hög uppkastas; men efter dem, som bedrifvit stora bragder, skulle Bautastenar resas till åminnelse. Han lärde ock, att de, som fallit i strid eller på våldsamt sätt aflidit, skulle komma till honom i Walhall och der njuta stor lycksalighet. Derföre ville han ej heller sjelf dö strådöd[3], utan, då han förstod sig vara nära sitt lifs slut, lät han märka och stinga sig med Gejrs-odd (spjuts-udd) och dog deraf, sägande sig gå för att i Walhall bereda sällhet åt sina efterföljare. Folket trodde nu, att han gått till Asgård, eller de gamla Gudars boning; och tyckte de, att han ofta uppenbarade sig för dem i sömnen, när stora krig tillstundade, gifvande då seger åt somliga, men bjudande andra till sig i Walhall, och ansågos båda lotterna vara goda. Häraf blef folket mycket tappert i strider och frimodigt att förakta döden; och de, som blefvo gamla, läto märka sig med Gejrs-odd, eller kastade sig utför branta berg
