som Gud. Derföre började han sin vandring med mycken prakt och ståt, sägande sig vara Oden, och sina höfdingar de andra Gudarna. Så genomtågade han flera länder, nemligen Ryssland, Saxen, Westfalen, insättande öfverallt sina söner till konungar. I Danmark stannade han en tid på ön Fyen, och anlade der staden Odensee, som efter honom har sitt namn. Men då han fick veta, att uppe i Sverge voro stora bördiga trakter, lemnade han Danmark åt sin son Sköld, som på Seland byggde staden Lejre med ett afguda-tempel, der hans efterkommande, som kallades Sköldungar, sedan länge regerade. Sjelf seglade Oden upp till Sverge. Då var en konung benämnd Gylfe, den förste konung i Sverge, som historien nämner. Han mottog Oden med gudomlig vördnad och upplät sitt rike åt honom. Oden anlade då vid Mälaren en stad, som han efter sitt eget namn kallade Sigtuna[1]. Der bodde han sjelf och inrättade ett afgudahus; men landet omkring skiftade han åt Asarnas höfdingar, hvilka med honom skulle förestå offren och fälla domar, och kallades dessa för Diar, samt blefvo ansedda för Gudar; men af alla tycktes dock Oden förnämst. Han var en fager och högt ansenlig man, och då han satt i lag med sina vänner, hugnade sig alla af honom; men mot sina fiender var han grym och förfärlig. Så väl talade han, att alla tyckte det ensamt vara sanning, som han sade. Han införde skaldekonsten i Norden och var den förste, som här nyttjade skrifkonsten. Hans bokstäfver kallades runor och inskuros i träd, och folket trodde, att han med dem öfvade trollkonster. Det berättas, att han också kunnat ett annat slags trolleri, kalladt Seid, så att han med orden förmådde släcka eld, stilla sjö och vända vind. Sjelf kunde han låta sin kropp ligga som död, och emedlertid for själen som fogel, fisk eller annat djur kring alla länder i hans ärender. Han hade ock ett skepp, benämndt Skidbladner, hvilket kunde hopvikas som ett kläde och
- ↑ Sigtuna betyder Sigges hem.
