och himmelen, att det slutligen blef mörkt som nattetid, hvilket mörker varade allt till konungens död.
Konung Olof gick sjelf fram ur sin sköldborg och slogs ifrigt, fällande många af bönderna; men dessa trängde sig häftigt emot, så att det blef mycket skarpt fäktande. En bonde, Torger af Qvistestad, gick emot konungen, men han gaf Torger ett så hårdt hugg, att det klöf hjelmen och hufvudet i tu. I detsamma stötte Torger konungens banérstång ned i marken så hårdt, att hon stod fast deri; ty Torger hade nu fått sitt banesår, och föll död ned vid baneret. Der föllo äfven många andra konungsmän, så manskapet började blifva glest kring Olof. Nu kom Torer Hund fram mot honom, och de började vexla hugg sins emellan; men konungens svärd ville ej bita på Torer, derföre ropade han på Björn Stallare: «Slå du hunden, efter jern ej biter på honom». Björn gaf då med sin hammare Torer ett så hårdt slag på axeln, att Torer raglade dervid: men han hemtade sig snart och sköt sitt spjut så, att det gick tvertigenom medjan på Björn, sägande: «Så beto vi björnarna». Björn Stallare föll död ned af detta sår; men konungen hade emedlertid fällt en af böndernas män. I detsamma kom Torsten Skeppssmed och högg till konungen med sin yxa så, att hugget gick djupt in i venstra låret. Finn Arnason högg straxt Torsten Skeppssmed ihjel: men konungen gaf sig mycket vid sitt sår, lutade sig mot en sten, kastade bort svärdet och bad Gud hjelpa sig. Torer Hund kom då och genomborrade honom med sitt spjut, så att konungen föll neder och dog deraf. Då voro också de fleste, som hade framgått med honom, fallne deromkring. En del af hans krigshär, som kommit försent fram, angrep nu bönderna, och blef då en häftigare strid än förut. Men då folket försporde konungens fall, ville de ej längre strida; utan flydde öfver till Sverge, eller sökte beskydd hos fränder och vänner uti Norrge.
