FJORTONDE KAPITLET.
TORMODER KOLBRUNAR-SKALDS DÖD.
Tormoder hade varit med i striden bland skalderna under konung Olofs banér. Då bönderna gjorde sitt skarpa anfall, blef han så illa sårad, att han ej mägtade föra vapen. Dock ville han ej gå derifrån, utan stod qvar i striden. Då kom en pil och gick djupt in i hans venstra sida. Tormoder afbröt pilskaftet i såret, och gick sedan till ett stort hus, der de sårade voro. Der mötte honom en man, som hette Kimbe. Kimbe sade: «Här är mycket ynkeligt skri, och är det stor skam, att raska karlar ej bättre kunna bära sina sår». Kimbe fick se på Tormoders arm den ring, som konungen hade gifvit honom om morgonen. Då sade Kimbe: «Visst är du en konungsman! Men gif mig din ring, så skall jag dölja dig undan för bönderna». Tormoder svarade: «Tag ringen om du kan; ty mer har jag nu mistat, än den är värd!» Tormoder bar sitt blotta svärd i handen; men i detsamma Kimbe räckte ut sin hand efter ringen, viftade Tormoder till med svärdet och högg af hans hand: och är det berättadt, att Kimbe lät lika ynkeligt öfver sitt sår, som de andra, hvilka han tillförne hade begabbat. Tormoder gick in i en stuga, der en qvinna höll på att läka de sårade. Hon bad Tormoder bära in ved och lägga på elden. Han gjorde så. Men när han gick fram för eldskenet, sade qvinnan: «Denne mannen är mycket blek. Hvaraf kommer det?» Tormoder svarade:
Det undrar dig, qvinna.
Att du ser mig blek.
Få varda fagra af såren.
För flygande pilar jag råkat.
Den smala malmen
Mig midt igenom gick.
Och jernet skarpa
Mig skar i hjertat.
