Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155
IVARSKA ÄTTENS UTGÅNG.

Läkerskan sade: «Låt mig se dina sår, så skall jag förbinda dem». Tormoder satte sig neder och kastade af kläderna, och läkerskan undersökte såret. Hon räckte åt Tormoder att dricka saft, som var sammankokad af lök och andra örter; men Tormoder sade: «Tag bort det igen, icke har jag grötsjukan!» Läkerskan försökte att med en tång utdraga jernet, men förmådde det ej. Dessutom kunde hon ej komma åt att få rätt tag deri, ty såret omkring var mycket svullet. Tormoder sade: «Skär först upp köttet kring jernet, att man kan komma väl åt det med tången, och låt sedan mig rycka ut det!» Hon gjorde så. Men Tormoder drog af sig ringen och gaf den åt läkerskan, sägande: «Gör dermed hvad du vill! men visst har en god man egt den; ty konung Olof gaf mig den i morgons». Derpå fattade Tormoder i tången och utryckte pilen. Men på jernet voro krokar och hullingar, med hvilka det följde ut stycken af hans hjerta, somliga röda, somliga hvita. Tormoder såg på dem och sade: «Väl hafver konungen födt oss; feta äro mina hjertrötter». Föll så baklänges ned till jorden och var död.


FEMTONDE KAPITLET.
IVARSKA ÄTTENS UTGÅNG.

(1061.)

Olof Haraldsson blef sedan dyrkad som ett helgon, och munkarna hafva berättat många underverk, som han skall hafva gjort. Men efter Anund Jakob regerade hans äldre broder, Emund gammal, hvilken dog utan söner, och således var den siste konung i Sverge af Ivar Vidfamnes ätt.