morgonen.» Så skedde ock andra dagen: så snart det var stridsljust, härkläder sig Odd med sitt manskap och seglar mot Hjalmar. Hjalmar frågade: «Hvem råder för detta folk?» «Han heter Odd», svarade Odd sjelf. «Är du den Odd, som for till Bjarmaland?» frågade Hjalmar vidare. «Det är jag,» svarade Odd, «och vill jag nu röna, hvilken af oss är den käckaste karlen.» «Det må vi göra,» genmälte Hjalmar, «men huru många skepp hafven i?» «Fem skepp,» säger Odd, «hur många har du sjelf?» «Jag har femton,» svarar Hjalmar, «men icke bör mantalet mellan oss vara olika. Jag vill derföre bortlägga 10 skepp och gå emot dig med lika styrka.» «Manligen är det taladt», sade Odd. Derpå rusta de sig och börja den häftigaste strid, som varade allt till qvällen. Då läto höfdingarna hålla upp frisköld,[1] och Hjalmar frågade: huru Odd tyckte det hade gått om dagen? Odd lät väl deröfver. Hjalmar frågade: om han längre ville hafva denna lek? »Det vill jag,» svarar Odd, «ty än aldrig fann jag tapprare och handfastare kämpar.» Nu foro de till sina härbodar och läto folket laga om sig och förbinda sina sår. Andra dagen fortsätta de åter striden; och om qvällen, då frisköld hölls upp, frågade Odd, hvad Hjalmar tyckte om leken? «Väl,» svarade Hjalmar, «vill du leka längre?» »Det vill jag,» svarade Odd, «och nu skola vi som bäst pröfva våra svärd.» Då frågade Tord Stafngalm: «är det mycken rikedom att få på era skepp?» Odd nekade härtill, sägande sig denna sommar ej ännu hafva funnit några egodelar. »Här hafva då,» sade Tord, «de oförståndigaste män funnits, som strida endast af öfvermod och täflan. Det tyckes mig bättre, att vi gjorde bolag tillsammans.» «Väl likar detta mig,» svarar Odd, «men icke vet jag, hvad Hjalmar säger dertill.» Hjalmar utlåter sig dermed vara nöjd, blott Odd ville för sig och
- ↑ Frisköld kallades en hvit sköld, som upphöjdes till fridstecken.