qvällen åter till, som det syntes, samma gård, och samma bonde mottog dem på samma sätt som förra gången. De tyckte väl detta bära underligt före, stannade likväl qvar hos honom öfver natten. Denna natten blefvo de plågade af stor törst, och som konungen på bondens begäran stannade qvar der ännu en dag för att hvila hästarna, blefvo de om qvällen försökte med mycket starka stockeldar i rummet, så att der blef odrägligt hett och varmt. Emedan nu ej heller någon mer än konungen och de tolf kämparna kunde utstå dessa prof, rådde Hrane bonde, att skicka hem till Danmark igen allt det öfriga folket, och endast taga kämparna med på resan till Uppsala. Konungen följde äfven denna gången det gifna rådet, och tog blidt afsked af bonden, ridande sedan med kämparne allt norr ut uppåt Svea rike.
SJUNDE KAPITLET.
KONUNG ADILS SVEK.
När de nu kommo inemot Adils slott, gingo alla borgrarna derstädes upp i tornen för att åskåda de stolta riddarnes tåg. Dessa redo i början mycket sakta; men då de kommo mot borgen, läto de hästarna känna sporrarna och satte så af ända mot salen uti fyrsprång, så att allt flög undan för dem. De blefvo väl emottagne; men Bodvar ropade högt till dem, som togo emot hästarna, «att väl ansa dem och noga akta, att deras svansar och manar ej blefve smutsade eller komme i olag». Då detta berättades för Adil, sade han: «Mycket högfärdiga och storlåtiga äro dessa män. Tagen derföre och afhuggen svansarna och bortskären panntofsen med skinnet på alla deras hästar, ingen undantagen, och tillpynten dem på det försmädligaste.» Detta blef noga utfördt.
Emedlertid kommo kämparne till salsdörren. Då sade Svipdager: «Stor misstanka har jag, att här är
