Hoppa till innehållet

Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
46
KONUNG ADILS SVEK.

svek mot oss tillagadt, ty låten mig som känner allting härstädes, gå främst. Ej heller skola vi låta märka, hvilken bland oss är konung Rolf.» Så skedde; och gick Svipdager främst, sedan hans bröder, så konung Rolf, sedan Bodvar och derefter alla de andra. Svipdager såg då, att många försåt med fall-luckor och mera dylikt var för dem uti salen, men han undvek dem alla, och kommo de slutligen så långt fram, att de sågo, hvar konung Adil satt i sitt högsäte och yfdes. Så snart de kommit så nära, att de kunde höra hvarandras tal, helsade Adil på Svipdager, som han igenkände. Svipdager svarade högt så att alla kunde höra det: och begärde nu frid och säkerhet för sig och dessa tolf män, enligt ett löfte, som konung Adil fordom gifvit honom. Adil jakar härtill, och beder dem träda hastigt och oförskräckt fram i salen; men de gingo likafullt varsamt, aktande sig noga för alla försåt. När nu Adil såg, att de ej på detta sätt kunde fångas, gaf han ett tecken, hvarvid det rusade fram en myckenhet beväpnade män undan tapeterna och började anfalla de främmande. Dessa togo manligen emot, klyfde förrädarna ända ned till tänderna, och ledo sjelfva ingen skada. Adil svällde af vrede, der han satt, öfver att se, det hans män föllo som hundar; likväl, som denna leken ej dugde, steg han upp, ropade åt sina män och frågade, «huru de kunde fördrista sig att anfalla slika hjeltar, som kommit der på besök. Nu befallte han dem upphöra dermed, på det han och hans stjufson konung Rolf skulle få talas vid.» Hofmännen veko då undan, men de andra satte sig: Svipdager först, så Hjalte och Bodvar, sedan konungen och alla de andra, behållande alltid sina vapen på sig.

Nu lät Adil bortbära de döda och derpå uppgöra stora stockeldar längs hela salsgolfvet, sägande sig dermed vilja hedra sina gäster; men hemligt befallde han tjenarna göra eldarna odrägligt heta: ämnade sig således upptäcka, hvem konungen vore, ty de andra, trodde han, skulle visserligen söka skydda honom. Alla sutto likväl