Hoppa till innehållet

Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49
KONUNG ROLFS HEMRESA.

derigenom. Utåt denna slätt red nu konung Rolf med sitt sällskap; man hade ej hunnit långt, förr än de hörde ljudet af lurar bakom sig. Då de vände sig om, fingo de se en otalig skara krigsfolk rusa ut ur staden och rida efter dem, så mycket hästarne förmådde. När de började komma närmare, tog konung Rolf fram silfverhornet, som han fått af Yrsa, samt begynte utströ guldet, der de framforo, så att hela vägen lyste deraf. När nu de främsta af konung Adils folk fingo se allt detta guld, sprungo de skyndsamt af sina hästar, och började plocka hvar och en åt sig, så mycket han förmådde, glömmande sålunda att förfölja konung Rolf. Men, när Adil fick se detta, harmades han högeligen öfver sitt folk, befallte dem låta guldet ligga, och förfölja de flyende. Sjelf red han nu främst för sin här, varande mycket vreder, och hann på det sättet snart upp konung Rolf. Då denne såg Adil bredvid sig, kastade han ut den dyrbara ringen Sviagris på vägen, hvilken när Adil såg, sade han: «Huldare hafver den varit konung Rolf än mig som gifvit honom den ringen»; böjde sig så ned och utsträckte spjutskaftet mot marken för att på detsamma upphemta ringen. Då sade konung Rolf: «Nu böjde jag ryggen på den rikaste bland Svenskar»; och med detsamma högg han till konung Adil, medan denne var så nedåt lutad, och gaf honom ett stort sår baktill på ett nesligt ställe, sägande: «Behåll nu detta skamsår till en tid, och må du lära känna konung Rolf, som du så mycket eftersträfvat.» Blodet började förrinna Adil så, att han måste föras tillbaka af sina vänner; men konung Rolf tog upp Sviagriser-ringen sjelf igen; hvarpå han och hans kämpar vände sig om och nedhöggo dem, som voro närgångnast af Svenskarna, så att de veko tillbaka med konung Adil till staden; men konung Rolf och hans kämpar fingo ostörde fortsätta sin väg allt framåt.

De kommo nu åter till Hrane bonde, som mottog dem väl såsom förut, och tyckte, att hans spådom om

Fryxells Ber. I.3