deras resa blifvit sannad, hvartill de äfven måste jaka. Hrane tog fram några kosteliga vapen, svärd, sköld och brynja, förärande dem åt konungen; men denne ville ingalunda taga emot dem, tyckande sig icke böra tigga vapen af en bonde. Häröfver harmades Hrane storliga, sägande: «icke är du alltid så vis och försigtig som dig synes», och var bonden nu så vreder, att det den gången ej blef något härberge utaf, utan de måste rida derifrån, ehuru natten redan var mörk. Då de farit ett litet stycke, stannade Bodvar och sade: «Dårar finna godt råd efteråt. Mig tyckes, att vi ovisligen hafva nekat till det, som varit oss gagneligt till vidare seger och lycka, och lärer denna bonde hafva varit Oden den gamle, ty han var också enögd.» De vände alltså hastigt om sina hästar; men kunde icke finna hvarken bonde eller gård mera, utan måste fara derifrån och fortsätta sin väg till Dannemark igen. Men Bodvar rådde konung Rolf, «att hädanefter sitta stilla i sitt rike och undvika strid; ty likligt vore, att Oden ej mera unnade honom seger, ej heller vore det till väntandes, att någon skulle våga anfalla konung Rolf och hans kämpar». Så skedde också. Konungen satte sig neder i rolighet och frid, och ingen vågade störa honom; ty efter resan till Uppsala blef hans tapperhet ännu mera ryktbar och prisad kring alla länder; och hans och hans kämpars lof hördes från hvars mans tunga.
NIONDE KAPITLET.
KONUNG ROLFS FALL.
Konung Rolf hade en halfsyster, benämnd Skuld; hvilken på sitt möderne troddes vara utaf elfvaslägtet; också var hon full både af trolleri och ondska. Hennes man, Hjorvard, var en af Rolfs underkonungar, men Skuld uppäggade honom beständigt, att afskudda sig
