FJERDE BERÄTTELSEN.
OM KONUNG ROLF GÖTRIKSSON.
FÖRSTA KAPITLET.
Göte var en konung benämnd, som i fordomtima regerade öfver Westergötland, och sades härstamma från Oden sjelf. Detta hände i de gamla tider, då landet ännu var föga bebygdt, utan mångenstädes förekommo vidsträckta skogar, hvilka ingen någonsin hann tränga igenom. Det hände då ofta, att männer, som för någon missgernings skull voro dömda biltoga, d. v. s. fogelfria, eller som af någon annan orsak ej hade trefnad bland folket, flyttade med all sin egendom djupt in uti sådana vildmarker, afröjde skogen, och upptogo sig små gårdar, hvarest de och deras efterkommande lefde ofta många år bortåt utan att se några andra menniskor.
Konung Göte plägade ganska ofta förlusta sig med jagt, och var det hans käraste tidsfördrif. Hände sig en gång, att han kom att förfölja en mycket vacker hjort, och var deruti så ifrig, att han skyndade långt framför sitt hoffolk. Hjorten lopp undan inåt ödemarkerna; men konungen följde efter, och så gick det hela dagen. Mot qvällen var han så långt inkommen i skogen, att han ej förmådde hitta till de sina igen; tillika voro hans fötter sönderristade af törnen och stengrus, emedan han kastat af sig mycket kläder för att kunna så mycket bättre förfölja hjorten. Konungen stannar nu och lyssnar något litet; han tycker sig då höra en hund skälla, och vänder ditåt sin väg, väntande att finna folk, får också straxt se ett litet hus, och der utanför en träl med en vedyxa i handen. Som denne såg konungen vända sig till gården, sprang han till och dräpte hunden, sägande: «Ej skall du flere gånger visa
