främmande vägen hit, och lär denne store man äta upp all den mat husbonden eger». Häraf tyckte konungen sig kunna förstå, att han ej hade mycken gästfrihet att vänta. Trälen ville förhindra konungen att gå in; men denne lät honom känna sin styrka, ryckte honom ur dörren och steg in. Der sutto då för honom husbonden sjelf, som för sin nidskhet var benämnd Skapnartunger, dess hustru, samt tre söner och tre döttrar. Ingen bad honom vara välkommen eller ens helsade på honom; han gick dock sjelf fram och satte sig neder, men ingen talade med annan. Då maten blifvit inburen, bad ingen konungen äta; likväl trädde han dristigt fram till bordet och började stilla sin stora hunger. Då bonden märkte, huru mycket konung Göte förtärde, upphörde han sjelf att äta och tryckte sin hatt djupt ned öfver ögonen, ty han gittade ej se den stora matförlust, som konungen gjorde honom. Konungen hvilade der öfver natten; men om morgonen, då han skulle gå hem, begärde han af bonden ett par skor, hvilket Skapnartunger väl gaf honom, men dock nödigt, dragande först ur skoremmarna för att ej gifva bort för mycket. Sedan gick konungen derifrån, sökande sig hemåt, och kom så till sitt folk igen.
Men Skapnartunger tyckte, att det ej var värdt till att lefva efter den stora skada, konung Göte honom tillfogat; utan beslöt att med sin hustru och trälen gå upp på deras ättestupa och så fara till Oden. Det var neml. vid gården ett ganska högt och tvärbrant berg, så att eho, som gåfve sig derutföre, vore säker om att ej komma lefvande ned. Här hade alltid Skapnartungers förfäder låtit sitt lif, så snart de blefvo mycket gamla; ty derigenom sluppo deras barn att föda dem, och de sjelfva kommo till Oden, och blefvo fria från den värk och sveda, som följer ålderdomen och strådöd åt. Skapnartunger gick derföre med sin slägt upp på denna ättestupa, och sedan han förmanat sina barn till sparsamhet och tagit afsked af dem, kastade han och hans hustru och trälen sig utföre ättestupan och foro så glade
