ensam qvar af den konungsliga slägten der i landet, och trodde sig ej någonsin kunna få en jemnbördig man; derföre höll hon tolf kämpar, hvilka skulle bevaka hennes loft och fördrifva alla friare. Dessa tolf voro bröder till den, som Ivar i sin ungdom dödat. Ivar for dit och kom till loftet, då kämparna voro borta. Han friade till prinsessan, men hon nekade samt förekastade honom hans lägre börd och hans af sår vanställda ansigte. Då svarade Ivar, att han med krigsära skulle utplåna dessa tvenne brister, och utbad sig af Gyrita, att hon ej skulle gifta sig, förrän han återkommit eller dött. På bortvägen fick Ivar snart höra bullret af Gyritas kämpar, hvilka sedan hemkommit, och nu redo efter Ivar för att hämnas sin brors död. Ivar bad sina följeslagare gömma sig, och då de ej ville det, utan att han också skulle göra detsamma, tvang han dem dertill, sägande: «att Gyrita aldrig skulle få höra, att han någonsin af fruktan undvikit en strid». Sedan afhögg han en tjock ekegren och gjorde deraf en klubba, med hvilken han utdelade så tunga slag åt de framkomna kämparna, att han slutligen fällde alla tolf neder till marken. Till belöning för denna tappra gerning fick han af sin moder det goda svärdet Ljusinge, hvilket hon hade gömt i jorden alltsedan hennes faders död.
Sedan for Ivar bort för att bistå Ryssarna uti ett krig mot konung Ingjald i Sverge. Uti svenska krigshären var då en stor stridskämpe, benämnd Hildiger, som hade utmanat och slagit flera af Ryssarnas tappraste kämpar. Ivar utmanade straxt Hildiger till envig, men denne nekade, sägande, att Ivar vore en alltför oförsökt och obetydlig man för att kunna få strida mot Hildiger, utan bad honom i dess ställe försöka sig mot mindre tappra. Då utmanade Ivar en annan, som han straxt nedgjorde; följande dagen två på en gång, sedan tre, och så vidare, till dess han slutligen på en gång slog elfva. Nu blef han mycket beryktad och Svenskarna sjelfva erkände hans tapperhet, sägande, att Hildiger af räddhåga ej tordes gå i envig mot Ivar.
