Detta kunde Hildiger ej lida, utan antog nu Ivars utmaning. Folket sade, att Hildiger kunde med sånger och trolleri döfva sina motståndares svärd; derföre band Ivar ett stycke kläde om sitt svärd Ljusinge, och troende sig således hafva upphäft trolleriet, gick han emot Hildiger. Det dröjde ej länge, förrän Hildiger kände sig dödligt sårad. Han bortkastade då vapnen och berättade «sig vara Ivars halfbroder, och att han derföre ej velat strida mot honom. Han hade all sin tid svärmat omkring på krigståg och lemnade nu åt Ivar sin sköld, på hvilken alla Hildigers bragder voro tecknade. Bland andra stod äfven midt på skölden, huru han mördat sin egen son. Men», sade Hildiger, «ingen kan hindra ödets beslut, ehvad det är gladt eller sorgligt». Derpå dog han.
Men i Dannemark utkom det ryktet, att Ivar fallit i striden mot Hildiger. Då friade Sivard, en förnäm man från Saxen, till Gyrita, och som hennes rådgifvare voro mutade, öfvertalade de henne att gifta sig med Sivard. Detta fick Ivar genom sina män veta i Ryssland; seglade derföre hastigt tillbaka till Dannemark och kom dit första bröllopsdagen. Han befallte sina män gömma sig utom salen och ej komma fram förr, än de hörde vapenbuller. Sjelf trädde han förklädd in för bruden, och förebrådde henne i mörka ordalag och verser hennes otrohet. Hon förstod, hvem han var, och svarade på lika sätt, «att hon trott honom vara död. samt att hon ej mägtat motstå alla sina rådgifvares uppmaningar, men att hon alltid mest älskat Ivar». Då Ivar hörde detta, genomborrade han Sivard med svärdet, och nedhögg sedan med sina männers tillhjelp alla Saxarna. Härpå gifte han sig med Gyrita, och styrde hennes riken.
