såg han en björninna, följd af sin unge, och draken förföljde dem båda, men björnen försvarade dem». Dermed hade Röreks dröm slutat. Då sade Öda: «En märkvärdig dröm är detta, emedan du har sett högdjurshamnar, och de betyda stora konungar. Kanske bebådas ock härmed ett stort krig; dock ville jag, att du ej så mycket må jaga den hjorten. Likligt syns mig också att du sjelf dermed betecknas. Det vill jag ock råda, att du aktar dig för min fader, konung Ivar, att han ej sviker dig». Derpå for Rörek ned till stranden, och steg ombord framför kajutan, helsande på konung Ivar, men denne låddes hvarken se eller höra, och gaf intet svar. Rörek sökte då blidka sin svärfader, och sade sig hafva tillredt ett stort gästabud, till hvilket han på sina och Ödas vägnar nu ämnat bjuda Ivar. Denne svarar «sig i en olycklig stund hafva giftat Öda åt Rörek, och vore intet under, det hon ej är trogen mot honom». Rörek sade, «att han komme väl öfverens med Öda, samt hoppades, att Ivar ej skulle behöfva ångra sitt jaord». Då svarade Ivar vredeliga: «Du lärer litet veta, huru Helge och Öda umgås med hvarandra; men det är i hvars mans mun, att Harald är Helges son, den han ock mycket liknar. Och vill jag heldre, att du afstår henne åt Helge, än af klenmodighet lemnar detta längre ohämnadt». Rörek sade «sig ej detta hört hafva; bad nu derföre Ivar om goda råd. Dock ville han ej mista Öda». Ivar sade då, «att han antingen skulle dräpa Helge; ty förr blefve aldrig rätt väl mellan makarna, eller också afstå Öda». Rörek sade «sig ej vilja mista Öda, men heldre hämnas». Derpå red han bort med sina män, och Ivar seglade också straxt derifrån.
