FJERDE KAPITLET.
HELGES DÖD.
Om hösten, när Helge kom hem från härnaden, var Rörek mycket olustig och tyst utaf sig. Öda lät tillreda ett stort gästabud mot Helge, då många lekar anställdes. Det likade Helge illa, att Rörek var så ledsen; han uppmanade honom derföre att deltaga i leken, men Rörek sade sig ej vilja leka den gången. Helge uppmuntrade honom ändå, och bad honom rida ett tornerspel med sig, såsom de voro vane. Rörek sprang då upp stillatigande, går till sina män, och låter väpna sig med hjelm, brynja, svärd och spjut, samt rider så ut på tummelplatsen. Helge återkom obeväpnad emot honom, hafvande allenast en tornerstång i handen. Rörek lägger då sitt spjut emot honom, och ränner det tvärtigenom honom, så att han föll död ned af hästen. Männerna redo bestörte till, och frågade, «hvarföre han gjort denna onda gerning?» Rörek sade «sig dertill hafva full orsak, ty han hade försport, att Helge hade förledt hans hustru«. Då sade alla: «att det vore en stor osanning, och Rörek illa bedragen». Men då Öda hörde detta, tyckte hon sig förstå, att det var hennes faders råd, samt att han ej ämnade sluta härmed. Hon tog derföre sin son till sig, och red bort med ett stort sällskap; men Rörek reste kring landet, som hans sed var.
Kort derefter fick Rörek veta, att Ivar återkommit, red derföre honom till mötes. Men då Ivar försport Helges fall, sade han «det vara ett stort nidingsverk, och beder sina män väpnas, för att hämnas hans vän Helges död». Derpå gömde han en del af folket i en skog ett stycke från stranden, der han trodde Rörek skulle rida förbi. När nu Rörek kom till stranden, fann han Ivar med sitt folk i slagordning för sig, och då bakhållet i skogen hörde Ivars krigslurar, rusade de fram,
