ÅTTONDE KAPITLET.
BRÅVALLA SLAG.
När allt således var färdigt, läto höfdingarne blåsa i krigslurarna, hvarpå härarna uppgåfvo ett stort härskri, och gingo så emot hvarandra. Det blef nu ett skarpt och träffeligt slag, och de gamla sagor förtälja, att ingenstädes i Nordlanden har så mycket och utvaldt folk stridt tillsammans. När slaget varat en stund, gick Ubbe den Frisiske fram ur konung Haralds krigshär mot fienden. Främst i spetsen af konung Rings fylking gick kämpen Ragvald den rådkloke, och mot honom vände sig Ubbe. Då såg man emellan dessa storhuggande män ett hårdt och märkeligt envig, der många och förfärliga hugg utdelades och uppburos. Dock lyktades det så, att Ragvald måste segna död ned till jorden. Derpå nedhögg Ubbe också kämpen Tryggve, som stod näst Ragvald. När Adils söner från Uppsala sågo detta, vände de sig begge emot honom, men så märkelig kämpe, var han, att han fällde dem båda, och den tredje, Yngve, dertill. När konung Ring såg detta, ropade han högt: «att det vore skam låta en man så förhäfva sig öfver en hel här; och hvar är nu Starkotter, som tillförene aldrig fruktade stiga fram i striden?» Starkotter svarade: «Denne Ubbe är ett hårdt mannaprof, och svårt är det nu att vinna, herre! dock vill jag ej undandraga mig». Derpå gick han mot Ubbe, och skiftade de många och väldiga hugg sinsemellan. Slutligen gaf Starkotter Ubbe ett ganska svårt sår, men hade sjelf förut fått sex stora sår, så att Starkotter tyckte sig aldrig tillförene hafva varit i sådan vånda. Nu trängde krigshoparna fram på båda sidor emellan dem och åtskilde begge kämparne. Ubbe nedhögg då kämpen Agnar, derpå fattade han svärdet med begge händerna, och
