röjde sig en bred väg tvärtigenom kung Rings krigshär, varande nu blodig allt upp till axlarna. Bakom Rings krigshär voro Telemarksboarna från Norge uppställda. Deras förnämsta idrott var att skjuta med båge, så att den öfriga hären tyckte sig hafva liten hjelp af dem, derföre hade de fått den bakersta platsen. När de nu sågo Ubbe komma midt igenom hären mot sig, sade de sinsemellan: «Nu skall det rönas, att vi äfven äro tappre män, och icke så ringa, som de andra akta oss före; och vi låta denne vara skottmål en stund för våra pilar». Hadder, Horde och Hroallder ibland dem voro så goda skyttar, att de sköto igenom Ubbe med tjugofyra pilar. Dock felades honom ej frimodighet, utan försvarade han sig tappert, allt tills han föll död ner. Han hade då förut nedlagt sex kämpar och sexton andra män, samt dessutom illa sårat elfva andra kämpar.
Sköldmön Veborg gick nu fram mot Svenskarna och fällde kämpen Sote. Derpå mötte hon Starkotter, och slogos de; men hon var så vig och skicklig att föra vapen, att hon gaf Starkotter ett hugg, hvarmed hon lösskar köttet på kindbenet och hakan. I detsamma kom Torkil djerfve dertill och nedhögg henne; men Starkotter stoppade skägget i munnen och bet deri, qvarhållande sålunda det lösa köttet, och var han nu blefven mägta vred. Han bröt häftigt in i danska krigshären och nedhögg kämparne Hake, Ella, Borgar och Hjorter efter hvarandra. Derpå rusade han mot sköldmön Ursina, som bar konung Haralds banér. Hon sade då: «Visst är det dödsraseriet, som kommit på dig, och lärer nu din dödsdom vara för handen.» «Först skall du fälla konungens banér», sade Starkotter och dermed högg han venstra handen af henne. I detsamma angrep kämpen Brae honom, men Starkotter fällde både honom och kämparne Grepe den gamle och Håte, men han fick också sjelf många och stora sår. När nu Harald såg det myckna manfallet bland sitt folk, ställde han sig på knä i vagnen, emedan han ej förmådde stå
