skön till utseendet, såsom hela hennes slägt. Med henne hade han en son, som kallades Ragnar, hvilken blef mycket stor och stark, liksom hans stamfader Ivar Vidfamne, men dertill bråddes på sitt möderne, emedan han blef den skönaste man.
På denna tiden voro tvenne mycket ryktbara kungar i Tyskland, Gunnar och Hogne. De voro konung Gjukes söner och kallades derföre Gjukungar. Men som Sigurd Ring var en ganska mäktig konung, så trodde han, att ingen tordes stå honom emot. Han skickade derföre sändebud till Gjukungarna, att de antingen skulle betala skatt eller strida emot honom. Gjukungarna valde det sista, och sändebuden utstakade med hasselstänger den blifvande stridsplatsen vid Jarnamodir i Holstein. Sommaren derpå möttes krigshärarna der, och Gjukungarne hade med sig sin svåger Sigurd, som kallades Fafnisbane, emedan han ihjelslagit ormen Fafner. Denne Sigurd var den störste och förnämste kämpe, som omtalas i de gamla sagorna, och hans like säges aldrig hafva funnits. Sigurd Ring var sjelf i krigståg mot Kurerna, derföre anfördes nordiska hären af hans båda svågrar, Alf och Alfarin. Der blef nu ett häftigt fäktande, ty desse bröder gingo manliga fram i striden. Det var ock med dem en stor man, likare en jätte än en karl. Han bröt in i Gjukungarnas här och dräpte hästar och folk omkring sig, så att ingen kunde stå emot honom. Konung Gunnar, den äldste af Gjukungarna, sade detta ej länge duga, utan bad Sigurd gå emot denna mandråparen. Sigurd Fafnisbane gjorde så, och frågade «hvem han vore». «Jag är Starkotter, Storverks son från Norrge», sade den store mannen. «Nog hafver jag hört dig omtalas», svarade Sigurd, «men oftast till det värsta, och bör du derföre ej sparas». «Hvem är du», genmälte Starkotter, «som är så stor i orden mot mig?» «Jag heter Sigurd», sade den andre. »Är det du, som kallas Fafnisbane?» frågade Starkotter åter. «Så är det», svarade Sigurd. Då blef Starkotter rädd och skyndade sig undan, men Sigurd
