slängda sitt goda svärd Gram efter Starkotter, så att fästet träffade denne på käkbenet, och tvenne oxeltänder flögo ut dervid, och ansågs detta vara ett ganska nesligt hugg för Starkotter. Men han flydde ur striden, och med honom hela den nordiska krigshären. Gjukungarna foro hem i sitt land igen och sutto der i fred. Men det var en sägen, att dessa Starkotters oxeltänder voro så stora, att en af dem sedan nyttjades till klockkläpp i ett kyrktorn i Dannemark.
TIONDE KAPITLET.
SIGURD RINGS DÖD.
Konung Ring var nedfaren till Viken[1], för att bilägga några tvistigheter mellan underkonungarna, och var han nu ganska gammal. Det hölls då ett stort offer, dit mycket folk kom, och ibland andra konung Alfs dotter från Wendsyssel[2], som för sin skönhets skull kallades Alfsol. Oaktadt sin ålderdom blef konung Ring förälskad i henne och begärde henne sig till äkta; fastän Gudarna sådant vid ett offer hade afstyrkt. Men Alfsols bröder, Alf och Inge, nekade «att gifva en så skön mö åt så gammal och skrynklig gubbe». Ring harmades högeligen, att hans egna undersåtare vågade gifva honom sådant svar; och förkunnade dem derföre krig efter offrets slut. Nu voro väl Alf och Inge tappra män, likväl fruktade de konung Rings öfvermagt; och gåfvo derföre Alfsol förgift, på det hon ej skulle falla i Rings händer. Sedan gingo de mot konungen; men manfallet vände sig snart på brödernas sida. Alf blef nedhuggen af Ragnar, som nu var med sin fader, och häraf fick namnet Alfbane. Inge föll också, och deras
