gubben högg med yxan den sofvande Heimer banesår. Derpå buro de harpan in i stugan och slogo der upp eld. De ville nu öppna henne, men hon var så konstigt sammanfogad, att de ej kunde utleta det, utan måste sönderbryta henne. De funno då der mycken rikedom, men derjemte flickebarnet. Då sade gubben: «Nu sannas ordspråket, att olycka följer den som svikit godtrogen gäst». Grima frågade Aslög «hvad hon hette»? Men Aslög svarade intet, utan låtsade vara stum. «Illa går det med vårt företag», sade gubben, «och efter min spådom: eller hvad skola vi nu göra med detta barnet?» Grima sade: «Vi skola utgifva det för vårt eget barn, och skall hon kallas Kraka efter min moder». «Det lär ingen tro», svarade gubben, «att vi, som äro så fula och vanskapliga hjon, kunna hafva en så fager dotter». «Icke lär du hitta något godt råd», genmälde käringen; «men jag skall nog sörja derför. Hon skall hafva tjära öfver hufvudet, så tror jag, att håret ej skall växa så mycket. Dertill skall hon vara trasigt klädd och förrätta de hårdaste sysslor». Så skedde, och Aslög växte der upp i stor fattigdom, och talade aldrig, utan ansågs vara stum.
FEMTE KAPITLET.
RAGNAR FINNER ASLÖG.
Vid denna tiden for Ragnar Lodbrok omkring på vikingatåg för att fördrifva sorgen öfver Toras död. En sommar höll han till Norrge och lade en qväll sina skepp i en vik. Om morgonen sändes matsvennerna i land för att baka bröd. De sågo ett hus der bredvid, dit de gingo för att kunna baka med mera beqvämlighet; detta var Spangarhed. Kråka hade tidigt om morgonen gått ut för att valla kreaturen; men då hon fick se, att så många skepp voro ditkomna, började hon tvätta och kamma sig, ehuru Grima sådant förbjudit.
