och frågat mig, om jag nyss läst tidningarna, om jag sett, huru det går med kriget, o. s. v. och med sina strategiska funderingar, förutsättningar och planer så förbryllat mig, att jag alltid måst sluta precist der jag börjat.
En dag tog jag nyckeln ur dörren, i akt och mening att få vara i fred; men just som jag grep efter ett ark papper för att börja, stack ett grått hufvud in genom fönstret, som jag glömt att stänga, och skrek med full hals: »Sebastopol har fallit», och började att röra ihop Östersjön och Svarta hafvet i ett så genomkorkadt virrvarr, så att jag genast måste afstå från min föresats att skrifva något Företal.
Högst förtretad tog jag min hatt och vandrade ut åt hamnen, då jag blef varse ett större skepp liggande för ankar
