Hoppa till innehållet

Sida:Fyrbåken.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33


Löjtnanter borde aldrig finnas till.


Det var en tid, då jag var ung och glad.
Då bodde jag uti en liten stad.

En lycka hade der så när mig händt.
Det var straxt efter, se'n jag blef student.

Jag i en flicka blef så dödligt kär.
Ni vet hvad det är för ett grymt besvär.

Fast jag var glad, jag ändå gret och led:
Då man är kär, är allting upp och ned.