Den här sidan har korrekturlästs
34
Om dagen gick jag sofvande omkring.
Då natten kom, då sof jag ingenting.
Jag magrade, blef glåmig, blek och hvit.
Fast jag var hungrig, åt jag ej en bit.
Och hade mygg ej funnits, så min själ!
Jag tror jag rigtigt hade svält ihjäl.
Och hade regn ej stundom fallit ned,
Jag tror af törst jag hade strukit med. —
Min Sköna, som jag var så kär uti,
Var sjutton år och hette Amelie.
Af elden, som i hennes öga brann,
Jag märkte snart att vi förstått hvarann.
På stadens brygga stodo vi en dag. —
”Stå ej så nära kanten”, sade jag.
