Den här sidan har korrekturlästs
35
”För min skull, Amelie! låt bli, låt bli!” —
Men foten slant, och flickan föll uti.
”Fräls himmel!” skrek dess moder, som var med,
Och med ett skutt jag dök i djupet ned.
Men i en slup en löjtnant kom i hast,
Och fick med ens i hennes klädning fast.
Han flickan förde, lefvande fast blek,
Till hennes mor, som stod på strand och skrek.
Jag samm till stranden med det rön jag gjort:
I byxor är det svårt att simma fort. —
Men mamma i sin famn löjtnanten slöt
Och gaf mig fan, fast jag var mera blöt.
Löjtnanten kom i sjunde himlen in —
Och Amelie var icke mera min.
