Den här sidan har korrekturlästs
84
Man förnyar sina fel, då man glömmer dem.
Det är icke så sällsynt, att man hos andra heldre fördrager stora fel, än stora dygder, stora egenskaper, stora förtjenster. Huru förödmjukande är ej en utmärkt mans närvaro för verldsmenniskans ömtåliga fåfänga! huru plågsam är icke den rena dygden för skuldbelastade samveten!
Jordisk sällhet är såsom ljungelden: den tyckes blixtra endast för att bebåda ovädret.
Afunden är ärans skugga, och följer henne alltid.
Det är endast döden, som afväpnar afunden.
I kritiska ögonblick tvingar fruktan afunden alt tiga och att underkasta sig förtjensten.
