»Kan jag vara säker på att sanningen aldrig kommer ut, herr Gösta?» frågade hon, då de skulle gå in bland åskådarna.
»Det kan fröken Marianne. Kavaljererna kunna tiga, för dem svarar jag.»
Hon fällde ögonlocken. Ett egendomligt leende krusade hennes läppar.
»Om ändå sanningen kommer ut, vad skulle då människor tro om mig, herr Gösta?»
»De skola inte tro någonting, de skola veta, att detta ingenting betyder. De skola tänka, att vi voro inne i rollen och fortsatte att spela.»
Ännu en fråga kom smygande fram under de fällda ögonlocken, under det påtagna leendet.
»Men herr Gösta själv? Vad tänker herr Gösta om saken?»
»Jag tänker, att fröken Marianne är kär i mig,» skämtade han.
»Tro ingenting sådant!» smålog hon. »Då måste jag genomborra herr Gösta med denna min spanska dolk för att visa, att herr Gösta har orätt.»
»Dyra äro kvinnokyssar,» sade Gösta. »Kostar det livet att kyssas av fröken Marianne?»
Då kom en blick ljungande mot honom ur Mariannes ögon, så skarp, att den kändes som en stöt.
»Jag ville se honom död, Gösta Berling, död, död!»
Dessa ord tände gammal längtan i poetens blod.
»Ack,» sade han, »att dessa ord vore mer än ord, att de vore pilar, som komme vinande ur ett mörkt snår, att de vore dolk eller gift och hade
