Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

makt att förgöra denna usla kropp och ge min själ friheten!»

Hon var åter lugn och småleende.

»Barnsligheter!» sade hon och tog hans arm för att bege sig ut bland gästerna.

De bibehöllo sina kostymer, och deras triumfer förnyades, då de visade sig utom scenen. Alla berömde dem. Ingen misstänkte något.

Balen började åter, men Gösta flydde bort från balsalen.

Hans hjärta sved efter Mariannes blick, som om det hade sårats av skarpt stål. Han förstod nog meningen med hennes ord.

Skam var det att älska honom, skam var det att älskas av honom, en skam värre än döden.

Han skulle aldrig dansa mer, han ville inte se dem mer, de sköna kvinnorna.

Han visste det nog. Dessa sköna ögon, dessa röda kinder lågade inte för honom. Inte för honom svävade dessa lätta fötter, klingade dessa låga skratt. Ja, dansa med honom, svärma med honom, det kunde de, men ingen av dem hade på allvar velat bli hans.

Poeten begav sig in i rökrummen till de gamla herrarna och tog plats vid ett av spelborden. Han råkade slå sig ned vid samma bord, där den väldige herrn till Björne satt och spelade knack, omväxlande med det att han höll polsk bank och samlade en stor hög av sexstyvrar och tolvskillingar framför sig.

Spelet gick redan högt. Nu satte Gösta än värre fart i det. De gröna banksedlarna kommo

100