timme och bultat och ropat. Jag fryser ihjäl härute. Varför for ni ifrån mig?»
»Barnet mitt, barnet mitt, varför kysste du Gösta Berling?»
»Men så säg då far, att jag inte tycker om honom för det! Det var på lek. Tror han, att jag vill ha Gösta?»
»Gå till rättargården, Marianne, och bed att du får vara där i natt! Far är full. Far tar inte reson. Han har hållit mig fången däruppe. Jag smög mig ut, när jag trodde han sov. Han slår ihjäl dig, om du kommer in.»
»Mor, mor, skall jag gå till främlingar, då jag har ett hem? Är mor lika hård som far? Hur kan mor låta det ske, att jag stänges ute? Jag lägger mig i drivan härutanför, om mor inte släpper in mig.»
Då lade Mariannes mor sin hand på låset för att öppna, men i detsamma hördes tunga steg i vindstrappan, och en sträv röst kallade henne.
Marianne lyssnade; hennes mor skyndade bort, den sträva rösten bannade henne och så …
Marianne hörde något förfärligt. Hon kunde höra varje ljud ur det tysta huset.
Hon hörde skrällen av ett slag, av ett käpprapp eller en örfil, så förnam hon ett svagt buller och så återigen ett slag.
Han slog hennes mor, den förskräcklige! Den kämpastore Melchior Sinclaire slog sin hustru!
Och i blek förfäran kastade sig Marianne ned
