på tröskeln och vred sig i ångest. Nu grät hon, och hennes tårar fröso till is på hemmets tröskel.
Nåd, förbarmande! Öppna, öppna, så att hon måtte kunna böja sin egen rygg under slagen! Å, att han kunde slå mor, slå henne för att hon inte ville se sin dotter död i drivan nästa dag, för att hon hade velat trösta sitt barn!
Stor förnedring gick den natten över Marianne. Hon hade drömt sig vara drottning, och hon låg där föga bättre än en piskad trälkvinna.
Men hon reste sig i kall vrede. Än en gång slog hon sin blodiga hand mot dörren och ropade:
»Hör vad jag säger dig, du, som slår mor! Du skall få gråta, Melchior Sinclaire, gråta!»
Därpå gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning, lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne.
O, död, bleka vän! Är det lika sant som trösterikt, att jag aldrig kan undgå att möta dig? Även till mig, den trögaste av jordens arbetare, skall du komma, lossa den slitna läderskon från min fot, rycka vispen och mjölkaret ur min hand, taga arbetskläderna av min kropp. Med milt våld sträcker du ut mig på spetsprydd bädd, i sida, draperade
110
