fostrat till en duglig tjänarinna, var henne till mötes.
»Min fru skall vara så hjärtligt välkommen,» sade tjänarinnan och kysste hennes hand.
»Släck ljuset!» sade majorskan. »Tror du inte jag kan gå här utan ljus?»
Och så började hon en vandring genom det tysta huset. Hon gick från källaren till vinden och sade farväl. Med smygande steg gingo de ur rum i rum.
Majorskan talade med sina minnen. Tjänarinnan varken suckade eller snyftade, men tår på tår flöt ohejdad ur hennes ögon, medan hon följde sin matmor. Majorskan lät öppna för sig linneskåpet och silverskåpet och strök med handen över de fina damastdukarna och de präktiga silverkannorna. Hon kände smekande på den väldiga högen med dunbolstrar uppe på handkammaren. All redskap, vävstolar, spinnrockar och härvstolar, måste hon känna på. Hon stack handen prövande ned i kryddlådan och kände på de rader av talgljus, som hängde på spett i taket.
»Ljusen äro nu torra,» sade hon. »De kunna tas ner och läggas in.»
Nere i källaren var hon, lyfte varligt på drickstunnorna och famlade över raderna av vinbuteljer.
Hon var inne i skafferi och kök, hon kände på allt, undersökte allt. Hon räckte ut sin hand och sade farväl till allt i sitt hus.
Sist gick hon in i rummen. I matsalen famlade hon över det stora fällbordets skivor.
122
