»Många ha ätit sig mätta vid detta bordet,» sade hon.
Och hon gick genom alla rummen. Hon fann de långa, breda sofforna på sin plats, hon lade sin hand på marmorbordens svala skivor, som, uppburna av förgyllda gripar, understödde speglar, som hade en fris av dansande gudinnor.
»Detta är ett rikt hus,» sade hon. »En härlig man var han, som gav mig allt detta att råda över.»
I salongen, där dansen nyss hade yrat, stodo redan de stelryggade länstolarna i styv ordning utmed väggarna.
Där gick hon fram till klaveret och slog helt sakta en ton.
»Inte heller i min tid saknades här glädje och munterhet,» sade hon.
Majorskan gick också in i gästrummet innanför salongen.
Därinne var kolmörkt. Majorskan trevade med handen och kom just upp i tjänarinnans ansikte.
»Gråter du?» sade hon, ty hon kände handen vätas av tårar.
Då brast den unga flickan ut i snyftningar.
»Min fru,» ropade hon, »min fru, de skola ödelägga allt. Varför går min fru ifrån oss och låter kavaljererna förhärja hennes hus?»
Då drog majorskan i gardinsnöret och pekade ut på gården.
»Är det jag, som har lärt dig gråta och jämra dig ?» utbrast hon. »Se ut! Gården är full av folk, i morgon finns inte mer en kavaljer på Ekeby.»
