nande ut på slädpartiets ljuva äventyr, längesedan vi bragte de muntra hjältarna på dyiga vårvägar ned till Trossnäs fält. De sova, de flesta av dem, de sista och de bästa ämna aldrig mer lämna Ekeby, aldrig mer.»
Och så spricker lädret i fotsacken, så lossna hjulringar, så murkna ekrar och nav. De gamla åkdonen bry sig inte om att leva, de vilja dö.
Dammet ligger redan över dem som ett bårtäcke, och under dess skydd låta de ålderdomen få makt med sig. I okuvlig lättja stå de där och förfalla. Ingen rör dem, och dock falla de i spillror. En gång om året öppnas vagnboden, ifall en ny kamrat är kommen, som på allvar vill slå sig ned på Ekeby, och så fort dörrarna äro stängda, lägga sig tröttheten, sömnen, förfallet, ålderdomssvagheten över också denna. Råttor och trägnagare och mal och dödsur och allt vad de heta, de rovlystna, kasta sig över den, och den rostar och förmultnar i drömlös, ljuvlig oro.
Men nu i februarinatten låter majorskan öppna dörren till vagnsskjulet.
Och vid lyktor och bloss låter hon söka ut åkdon, som tillhöra Ekeby nuvarande kavaljerer: Beerencreutz’ gamla karriol och Örneclous vapenprydda åka och den smala kuren, som har skyddat kusin Kristoffer.
Hon bryr sig inte om huruvida det är åkdon för sommar eller vinter, hon ser bara till, att en var skall få sitt.
Och i stallet väckas de nu, alla de gamla ka-
128
