valjershästarna, som nyss drömde framför fyllda krubbor.
Drömmen skall bli sanning, ni sorglösa.
De branta backarna skall ni åter pröva och det unkna höet i gästgivargårdarnas skjul och rusiga hästbytares taggpiska och ursinniga kappkörningar på glanskis så hal, att ni skälver för att beträda den.
Nu få de sitt rätta skick, de gamla åkdonen, när de små grå norrbaggarna sättas framför en hög spöklik schäs, eller när de högbenta, knotiga ryttarhästarna spännas för låga kappslädar. De gamla djuren grina och frusta, då betslen läggas i deras tandlösa munnar, de gamla åkdonen gnissla och knarra. Ömklig bräcklighet, som hade bort få sova i ro till världens sista tid, drages nu fram till beskådande; stela hasleder, haltande framben, spatt och kvarka komma i dagen.
Stalldrängarna mäkta dock få dragarna spända för åkdonen, sedan gå de fram och fråga majorskan i vilket fordon Gösta Berling skall åka, ty som veterligt är för var man, kom han till Ekeby åkande i majorskans kolryss.
»Spänn Don Juan för vår bästa kappsläde,» säger majorskan, »och bred björnskinnet med silverklorna över den!» Och då stalldrängen knotar, fortfar hon: »Det finns inte en häst på mitt stall, som jag inte kunde ge för att bli av med den karlen, minns det!»
Så, nu äro åkdonen väckta och hästarna likaså, men kavaljererna sova alltjämt.
Nu är det deras tid att föras ut i vinternatten,
