Det blev bestörtning bland folket, allas blickar sökte majorskans.
»Du har hämtat honom,» sade hon till Marianne.
»Fly!» ropade denna allt ivrigare. »Bort för Guds skull! Jag vet inte vad majoren tänker på, men han har björnarna med sig.»
Alla stodo stilla med ögonen riktade på majorskan.
»Jag tackar er för hjälpen, barn,» sade denna lugnt till folket. »Allt, som har skett i natt, har varit så anordnat, att ingen av er skulle kunna dragas inför rätta eller komma i olycka för det. Gå nu hem! Jag vill inte se någon av mitt folk mörda eller mördas. Gå nu!»
Folket stod ändå stilla.
Majorskan vände sig till Marianne.
»Jag vet, att du älskar,» sade hon. »Du handlar i kärlekens vansinne. Må aldrig den dag komma, då du vanmäktig måste åse ditt hems skövling! Må du alltid vara herre över din tunga och din hand, då vrede fyller själen!»
»Kära barn, kom nu, kom nu!» fortfor hon, vänd till folket. »Må nu Gud skydda Ekeby, jag måste gå till min mor. Å, Marianne, när du åter har blivit klok, när Ekeby är härjat och landet suckar i nöd, tänk då på vad du har gjort i natt, och ta vård om folket!»
Därmed gick hon, följd av allt folket.
Då majoren kom upp på gården, fann han där intet levande utom Marianne och en lång rad
134
