av hästar med fordon och åkande, en lång, bedrövlig rad, där hästarna inte voro sämre däran än åkdonet, inte åkdonet sämre än ägaren. Illa medfarna i livets strid voro de alla.
Marianne gick fram och löste de bundna.
Hon märkte hur de beto ihop läpparna och sågo bort. De blygdes såsom aldrig förr. Större nesa hade aldrig gått över dem.
»Jag hade det inte bättre, när jag låg på knä på trappan vid Björne för ett par timmar sedan,» sade Marianne.
Och så, kära läsare, vad som vidare hände den natten, hur de gamla åkdonen kommo in i skjulet, hästarna i stallet och kavaljererna i kavaljersflygeln, det skall jag inte söka förtälja. Morgongryningen började visa sig över de östra bergen, och dagen kom med klarhet och lugn. Hur mycket lugnare äro inte de ljusa, solbelysta dagarna än de mörka nätterna, under vilkas skyddande vinge rovdjuren jaga och uvarna tjuta!
Endast detta vill jag säga, att då kavaljererna voro åter inkomna och de i den sista bålen hade funnit några droppar att fylla i sina glas, kom en plötslig hänförelse över dem.
»Skål för majorskan!» utropade de.
Hon är en makalös kvinna! Vad begärde de bättre än att få tjäna henne, dyrka henne?
Är det inte bittert, att djävulen har fått makt med henne, och att all hennes strävan går ut på att sända kavaljerernas själar till helvetet?
