deras strupe och dricker blod ur halsådern och mördar och river, ända tills vartenda får är dött. Den upphör inte med sin vilda dödsdans bland de förskrämda djuren, så länge något av dem ger ett tecken till liv.
Och på morgonen finner bonden alla fåren liggande döda med rivna strupar, ty göpa lämnar intet levande kvar, där hon härjar.
Där bor uven, som tjuter i skymningen. Om man då härmar honom, kommer han susande ned över en på breda vingar och hugger ut ens ögon, ty han är ingen riktig fågel, en gast är han.
Och där bor den förfärligaste av dem alla, björnen, som har tolv mans styrka och som, då han har blivit slagbjörn, blott kan fällas med silverkula. Kan något ge ett djur mera av förskräckelsens nimbus än detta, att han blott kan fällas med silverkula? Vad är det för dolda, förfärliga krafter, som bo inom honom och göra honom hård för vanligt bly? Kan inte ett barn ligga vaket i många timmar, rysande för detta onda djur, som de onda makterna skydda?
Och om man skulle möta honom i skogen, stor och hög som en vandrande klippa, då skall man inte springa, inte heller försvara sig, utan kasta sig ned på marken och låtsa vara död. Många små barn ha i tankarna legat på marken och haft björnen över sig. Han har med ramen rullat dem runtom, och de ha känt hans heta, flåsande andedräkt i sitt ansikte, men de ha legat stilla, tills han har gått bort för att gräva en grop att gömma dem i.
